Har tänkt så mycket på något som en av våra lärare sa till oss idag. Han pratade om den här "bloggkulturen" som "dagens ungdom" lever i (Och många vuxna också för den delen), det här att man hela tiden vill synas och har något slags uppdämt behov av att tala om för omvärlden vad man sysslar med? Och det syftar ju såklart inte bara på bloggar. Vi har ju en massa andra sociala medier som går ut på exakt samma sak - att göra sin röst hörd och berätta för folk vad man gör eller vad man tycker. Twitter och Facebook t.ex. Är vi narcissister hela högen?

 

"Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan"

 

Alltså. Skulle inte det här lika gärna kunna vara en beskrivning på vad facebook går ut på i mångt och mycket? Åtminstone med betoning på det första ordet. Självupptagenhet. Varför tror man egentligen att folk är intresserade av att läsa vad man håller på med på dagarna? Eller är det typiskt jantelags-svenskt att tänka i dom banorna? Ja, jag vet inte.. detta är hur som helst väldigt intressant tycker jag. För när vår lärare pratade om det här så blev jag för en sekund äcklad av hur självupptagen man är.

 

Och vi människor funkar ju lite som så att "mycket vill ha mera", så ju mer man blir intvistad i dom här sociala medierna så växer också behovet av uppmärksamhet. Som jag ser det så finns det två modeller; Antingen blir det skenheligt, allt ska vara så fruktansvärt härligt och underbart. Fina bilder och texter. Eller så ska allt vara åt helvete, man mår skit och ingenting är bra och blablabla. Och VISST, ibland ÄR det så. Men det jag menar är att, mår vi bra av att uttrycka våra känslor på det här sättet? Vad hände med att prata med en kompis/förälder/kurator/whatever? Jodå, visst gör vi fortfarande det. Men det verkar inte räcka? Och det ironiska är ju att genom att uttrycka känslor enligt nån av dom här "modellerna", så tror jag att man mår sämre. För det skapar press. Pressen att hela tiden "leverera".

 

 

Det är då vad JAG tycker, hoppas ni antecknade.