Det gör så ont att sakna någon när det enda man kan göra är att försöka kväva saknaden. Jag hatar att sakna, att sakna dej. Jag vet att jag inte är ensam, men utan dej så känner jag mej ändå så obeskrivligt jävla ensam och tom. Jag hatar mej själv för att det är så här, känner mej som en twofaced bitch när jag ena studen gråter för att jag saknar allt som har med dej att göra, medans jag samtidigt undviker och stöter bort dej. Någonstans i bakhuvet så vet jag att det finns en anledning, det måste vara såhär. Jag vet det. Men det betyder inte att det blir lättare, inte ett jävla dugg lättare blir det.