Jag har tänkt så mycket under de senaste dagarna på en sak som min fina vän Julia och jag pratade om sist vi träffades. Hon sa (hoppas det är okej att jag skriver detta här, annars får du panikringa och skälla på mej hehe) "Förut kunde man känna efter t.ex. ett riktigt bra lov eller en riktigt rolig helg, att man bara ville uppleva det om och om igen. Men nu känner jag aldrig så, oavsett hur bra en helg varit, så vill jag bara framåt."

 

Just där och då så kunde jag inte påstå att jag kände igen mej i hennes resonemang, men nu när jag har låtit det gro ett tag så har jag ändrat mej. Jag kan minnas under mellan- och högstadietiden hur jag ibland kunde önska att jag fick återuppleva en riktigt bra dag, flera gånger om. Men just nu finner jag också mej själv i det stadiet då jag bara vill blicka framåt. Saker kan fortfarande vara roliga och fantastiska, men jag vill inte backa bandet och köra det på repeat, jag vill inte kasta bort värdefull tid, jag vill ta mej fram. Till framtiden, till nånting annat, vad det nu är.

 

Vid första anblick så tycker jag detta kan kännas oerhört tragiskt, vart har det där lättsamma tagit vägen? Nog för att jag aldrig varit en särskilt lättsam person i överlag, but still. Men ju mer jag grunnar på det så vill jag ändå gärna se det som något positivt. Jag börjar se något slags mål, jag vet ungefär vart jag vill och VAD jag vill. Jag vill också se det som en postivt del av att bli lite mer vuxen kanske. Jag har haft ett mål, jag ville flytta och gå humanistiska. Och det gjorde jag. Men nu vill jag vidare, det känns som att jag står och stampar på samma ställe, och det är en ganska frustrerande känsla. Det är ju rätt tryggt, det här att gå till skolan, räcka upp handen då och då och försöka vara lite duktig. Och trygghet är något jag värderar ganska högt i mitt liv. Men just nu vill jag bara ha något mer, något annat.

 

Det är aningen oklart vad jag vill få ut av det här, haha. Men hur som helst så längtar jag till framtiden. Dock -som den eviga realist jag är- så spyr jag på alla glitterprydda drömmar om ett liv så långt bort från detta, jag vet också av erfarenhet (samt några välbegrundade gissningar) att man inte kan fly från saker. Du kan flytta 10 000 mil bort och ändå känna vardagstristess, ensamhet och olycklig kärlek. Det kallas livet, och det finns i alla länder och världsdelar. 

 

Alltså, jag tänker inte klä min framtid i glitter och se det som ett begynnande paradis. Men jag vill dit. Och jag hoppas att när jag är där så kommer jag tänka att jag har lyckas, och att det var värt det.